Barnbarn besöker mormor

Vi åkte tidigt igår morse. Du hade på dig en rosa skjorta och din kompis som följde med hade på sig en ljusblå. Vi reste i tre timmar mot Ngorongoro, därefter tog vi av till höger och körde på den dammiga och skumpiga vägen i en timme. Rift Valley reste sig som en hög, dovt grön vägg och framför den sträckte sig det än grönare landskapet ut sig. Den orangea väg som vi körde på slingrande sig fram, omgärdad av träd på båda sidor. Ibland såg vi några masaier iklädda lysande, färgstarka tygstycken valla sina kor och getter.

När vi kom fram till byn och klev ur bilen kom folk fram och hälsade på dig. De sa ditt förnamn och visade glädje och viss förvåning på samma gång; sådär som vuxna gör när de inte har sett en på flera år och man inte längre är ett dagisbarn, men en tonåring.

Vi mötte upp din mamma och trängde in fem personer i baksätet. Din mammas masai-smycken pinglade ständigt när bilen krängde fram på den ojämna vägen mot din mormor.

Du klev ur bilen och omfamnades av din svägerska som skrek ditt namn om och om igen. När hon torkade sitt ansikte med baksidan av handen såsom en torkar sina tårar blev också jag tårögd - märkte du hur berörda vi var?

Mormor tillsammans med sitt barnbarn, i bakgrunden syns mamma.

Först hälsade du och din mormor på varandra mycket formellt; ni tog varandra i handen. Sedan, lite på Marthas uppmaning, möttes ni en kram. Din mormor grät när hon kramade Martha och sa något, som att hon ursäktade sig på något vis.

Vi serverades kokande, hett te fastän solen gassade och jag sa till Martha att många verkade rörda av se dig. Martha svarade: "ja, de är glada. Men de känner också skuld. De ser hur stor han blivit och hur bra det går för honom. Förra gången, dagen jag tog med mig honom hem till mig, bjöds vi inte ens på vatten".

Igår gav du med din närvaro din familj många leenden och skratt. Jag tror till och med att de kände viss stolthet när de efter flera år såg dig igen.

Linnéa