Att berätta om Martha i Sydkorea
I slutet av augusti reste jag till Sydkorea efter att ha blivit inbjuden till en bokkonferens. I tre föreläsningar fick jag möjligheten att uppmuntra ungdomar till att fotografera och skriva för att berätta historier som kan förändra någons värld.
Det var surrealistiskt på alla vis; att bli inbjuden, att vara i Sydkorea, att berätta om Martha och barnen. Först nu har allt börjat sjunka in; det är ju så jag är - jag behöver väldigt lång återhämtning efter intensivt sociala perioder. När jag var liten fick jag liksom feber om vi gjorde för mycket på helgerna.
Under mina föreläsningar berättade jag om Martha, Lilla S och Marthas mamma Rebekka. Jag läste ur min dagbok och visade foton och filmklipp. Någon i publiken sträckte sig efter en servett för att torka sina tårar.
Själv inledde jag ena föreläsningen med att gråta när Brian presenterade mig som talare och visade en bild på mig tillsammans med Lilla S och de andra barnen i bakgrunden. Är det konstigt att börja gråta av att se en bild på sig själv, förmodligen.
När jag såg bilden var det som att se mig själv utifrån för första gången; jag såg tydligt att där - på huk sittandes bredvid Lilla S - är min plats.
Ändå är jag inte där.
Linnéa