Tacksam
Det är konstigt att komma tillbaka till Sverige. Jag vet inte om det är så mycket kylan och snön som det är att jag denna gång var med barnen mer än jag någonsin tidigare varit.
Vi gjorde julkort, spelade monopol, fyra-i-rad och fia-med-knuff. Barnen hoppade hopprep medan jag räknade och de spelade fotboll. Vi tittade på filmer, åt middagar och lunch ihop, vi promenerade till Marthas kontor och tåg en bajaji in till stan för att köpa skoluniform, skolböcker och skor.
Varje gång jag tog upp min mobil för att ringa Lomo - min taxichaufför - undrade barnen besviket om jag skulle "lämna dem". På kvällarna erbjöd de mig att sova över och när jag ändå satte mig i taxin följde alla barn och ungdomar med mig ut i natten och stod kvar och vinkade när vi körde bort från huset och ut på den gropiga vägen. "Kommer du tillbaka imorgon?" var det nästsista de hade sagt innan de skrek "bye" och vinkade "hejdå" med sina små armar.
Ni vet den där känslan av ensamhet som infann sig efter ett intensivt och alldeles fantastiskt läger som tonåring? Så känns det att komma hem till en vardag där allt är som vanligt fast inom en glittrar ens hjärta av alla nya minnen.
Jag är så oändligt tacksam till alla ni som stöttar Albinism Awareness; för att ni ger personer med albinism i Tanzania förbättrade livsförutsättningar; för att jag får lära känna dessa dyrbara människoliv och fylla mitt hjärta till bredden av kärlek och meningsfullhet.
Jag hoppas att du också känner lite av allt jag känner. Jag hoppas att du känner dig meningsfull för det är du som gör detta möjligt och jag vill att du ska veta detta; om du vore i Tanzania så skulle också barnen fråga dig om du inte kunde stanna kvar och sova över. De skulle fråga dig om du verkligen behövde åka hem och de skulle följa dig till taxin och fortsätta vinka även när bilens baklyktor bara syns som två, små ensamma eldflugor i mörkret.