Snart kommer julen

Jag pratar i telefon med Martha på tunnelbanan som rör sig längst den gröna linjen, från stan och söderut. Det är rusningstrafik och folk i gråskaligt färgade ytterkläder står i gångarna. Ryggsäckar. Tygkassar. Matkassar. Ett blått sken i ansiktet på nästan samtliga resenärer från smartphonen i deras händer. "Vi lånar lite pengar för att köpa lite socker. Nästa dag lånar vi lite pengar för att köpa ris. Det är så vi lever just nu", berättar Martha i telefonen när jag mellan Medborgarplatsen och Skanstull frågar hur hon har det med mat. Sedan september har nämligen 12 barn med albinism bott hos henne i väntan på att de till våren ska börja högstadiet. Det har pressat Martha och hennes man Edmund hårt.

Och snart kommer jullovet. Det sätter än större press på ett redan pressat hushåll. Men trots att Martha egentligen inte har råd att ta emot fler barn vet jag detta: hon kommer aldrig någonsin att vända ryggen till ett barn vars familj inte kan eller vill ta hand om sitt barn; även om det innebär att hon måste låna pengar till lite ris; eller att de vissa dagar inte har tillräckligt med mat för att mätta alla.

Tunnelbanan glider in på perrongen och vi trycker oss ut dörrarna för att med snabba steg och blicken fäst i gatan skynda oss hem, eller möjligtvis slinka in på ICA för att handla middagsmat. Torget är redan julpyntat och snart är det jul. Å med julen kommer också jullovet som vissa barn - världen över - med förväntan längtar och räknar ned dagarna till medan andra barn känner ovisshet inför; hur det ska bli i år?