För 79 veckor sedan reste jag från Nairobi, Kenya till Arusha, Tanzania. När vi korsat landsgränsen och lämnat staden Namanga, belägen i de två östafrikanska länderna, tar savannen vid.

Till höger om oss går solen ned, hon färgar en liten del av himlen orange och kastar ett bländande gult band längs med bergstopparnas konturer. Till vänster om oss är månen på väg upp. Det är tydligt att de andra passagerarna inte heller sett något liknande eftersom vi alla fiskat upp smartphones från fickor och handväskor. Busschauffören, å andra sidan, verkar vara van, för han ökar hastigheten och bussen kränger medan vi som står i mittgången för att fotografera slängs hit och dit. Det blir bara några suddiga bilder så jag inser att det magiska måste präntas in i minnet.

79 veckor fram i tiden; idag. Vaknar av åskan som tycks studsa mellan bergsväggarna som omsluter Arusha och skapar ett eko av muller. Förvisso inte samma berg, men ljuset är varje dag magiskt: oavsett om solen försöker tränga igenom tjocka moln eller får stråla fritt när hon går ner bakom bergen. Att få vara under detta enorma himlavalv är frihet.