Skolstart 2023

Väskorna är packade med skolböcker, lite tvål och en tandkrämstub. Den bruna skoluniformen är nytvättad och skorna putsade. Fyra barn är redo för att ta sig till internatskolan för döva och stumma. Och så barn med albinism.

M ler, men ändå inte där hon sitter på en pall på Marthas innergård och väntar på avfärd. Det är ett ledsamt leende.

M påminner mig om den seperationsångest som jag själv kände som barn. När väskorna stod packade och man skulle säga hejdå till mamma. Eller pappa. Ledsen för att behöva lämna. Men någonstans lite glad över att träffa den andra föräldern. Fast mest ledsen. Samma känsla fanns när väskorna stod packade inför kollo, läger, flytt och senare Tanzania. Ledsen, men yttepyttelite framtvingad förväntan för att liksom ens palla säga hejdå.

Men sen finns det ju också en stor skillnad mellan mig och M: jag har aldrig upplevt just de där minutrarna innan man säger hejdå för att bege sig till internatskolan.

Det är första gången jag är med när barnen skrivs inför terminen. Eftersom Martha inte fick plats i taxin är det jag och barnen. Jag känner inte att just jag kanske är den bäst lämpade för denna roll.

Naomi, som är äldst, är den som tvingas ta ansvar - hon tar fram tvålen och tandkrämen för föreståndaren att anteckna hur mycket det är av vardera. Och varför har de inte med sig mer? Det var allt som de hade råd med, de ska köpa mer så fort de kan, berättar Martha för föreståndaren när jag ringer henne och ber henne förklara. Och jag kan se hur tårarna bränner bakom Naomis ögon när hon packar ned allt igen.

Och sen ska vi säga hejdå. Och jag frågar var och en om de vill ha varsin kram; tysta tårar rinner ned för varje kind. Mina också, fastän de tårarna lyckas jag hålla inne enda tills jag vänt mig om och lämnat fyra barn iklädda bruna skolunifromer bakom mig.