Kortnovell

Tonårspojken som inte kan förändras

Kortnovell inspirerad av verkliga erfarenheter. Innehåller skildringar av diskriminering och våld mot ett barn med albinism. 

Torra och vassa grässtrån sticker hans bara fötter i de öppna plastskorna. Det är ganska coola plastskor – vita med hög platå och en tjock, bred rem som går över fotens ovansida.

Han köpte dem genom att sälja sina svarta skoluniformsskor till en klasskompis på skolterminens sista dag. Det var inte ens riktiga lackskor, utan ett par vanliga träningsskor som de färgat svarta med extremt mycket svart skokräm. Han förstår inte varför det ska bli en sådan scen att han nu, på dagen när han ska till skolinternatet, saknar skor.

En kvist på en gren som fallit på marken rispar hans högra ankel. Han har vikt upp de gråa, ostrukna byxorna på skoluniformen. Gylfen går inte att knäppa eftersom knappen saknas. Det svider från det lilla rivsåret, men han går fort vidare. Vart han är på väg vet han inte riktigt, han vill bara bort. Bort från det lilla huset, bort från alla barn och ungdomar som bor där, bort från pinnarna under soffbordet som hans kompisar kommer tvingas att slå honom med tills han känner doften av sitt eget blod – så att han lär sig.

Det lilla huset med alla barnen är inte hans hem, det är bara det att han inte har någon annanstans att ta vägen på skolloven när skolinternatet stänger. De säger att hans pappa är fattig. De säger att även hans mamma är fattig och att hennes nya man inte vill veta av sonen från det tidigare äktenskapet eftersom han är en förbannelse. Han är ett spöke. Hans hud är vit, men i ansiktet har han flera bruna fläckar, precis som om någon skvätt brun färg på honom. Hans ögon darrar och när han fokuserar blicken på något skakar hans huvud från sida till sida.

Han fortsätter bort. Bort från några av barnens hånfulla skratt och andras förvånade blickar när han blev utskälld för att han inte var nog förberedd inför avresan till skolinternatet.

*

”Var är dina skor?”

”Var är din skjorta?”

”Och din solhatt? Du kan inte ha på dig en stickad mössa till skolan, det fattar du väl?” Utan att tvingas visa att han också hade saknat ryggsäck och därmed packat det lilla han ägde i en påse, hade han rotat fram den blåa fiskarhatten med texten ’Iconic’.

”Sätt på dig den”, sa den vuxne som satt i passagerarsätet. Han tvekade, men insåg fort att han behövde göra som han blivit tillsagd. När han tog av sig den svartstickade mössan och hans oklippta hår blottades bröt helvetet ut på nytt.

”Är du inte riktigt klok?!”

”Du ser ut som en gangster i den frisyren”.

”Du vet att skolorna inte accepterar elever med sådant hår”.

Chauffören som skulle köra honom och två andra tonårspojkar till busstationen hade stängt av bilens motor, vänt sig om och sagt att skolan hade kunnat motta honom fastän han saknade både skor och skjorta. Håret däremot, det var oacceptabelt, det måste han väl själv veta om?

Kanske visste han, kanske visste han inte. Han gjorde som han ville. Alltså, om han vill färga sitt annars guldfärgade afro till svart, då gör han det. Och om han vill att frisören bara ska snagga håret kort på sidorna i stället för det annars totalsnaggade som skolan kräver, då ber han frisören om en cool klippning.

”Ge tillbaka fickpengarna jag gav dig”, en beordrande hand från passagerarsätet hade sträckts fram mot honom i baksätet och han hade rättat ut benen för att kunna få ned handen i höger byxficka och ta upp två hopknölade sedlar.

”Nu, ut ur bilen”, och medan de andra barnen stått runt bilen och tittat på hade han krånglat sig ut från bilens mittensäte. Sedan hade de fotograferat honom som han såg ut, ohyfsad och odräglig.

Dörrarna till bilen hade stängts, motorn startat och rutorna vevats upp. Han hade stått kvar med blicken fäst på sina fötter medan de kört mot bussen som vidare skulle ta dem två timmar norrut, till skolinternatet. När bilen inte längre syntes hade han dragit. Först hade han gått i sakta mak mot fältet med det höga gräset och solrosorna, han ville att det skulle framstå som att han var totalt obrydd av det som just hänt. När han trodde att han var utom räckhåll hade han börjat springa. Det var pinnarna under soffbordet han ville bort från.

*

Ut från det höga gräset kommer en av gatuhundarna haltande. Han slutar springa och passar på att gå för att hämta andan. Konturen av tikens revben syns under den vita, lortiga pälsen, hon går jämte honom i gräset medan han fortsätter fram på den dammiga stigen. Dammet gör hans vita tår smutsiga i plastskorna, som en svart kontur längsmed nagelbanden.

Det är inte bara det att skorna inte lämpar sig till skoluniformen, att de är öppna gör också att hans hud exponeras för solen. Utan melanin i huden, vilket fungerar som cellernas sköld mot UV-strålningen, är det 1000 gånger större risk att han får hudcancer jämfört med personer utan albinism. Fast det där om hur melanin skyddar från att förstöra cellerna vet han inget om, han har aldrig brytt sig om att förstå.

Någonstans vet han att det är hans ointresse att lära sig, vilket speglas i hans betyg, som är en av anledningarna till att vuxna har gett upp om honom. För det är ju inte bara hans föräldrar, som bokstavligen gav upp honom när han bara var fyra år, också pastorn, lärarna och de han bor hos har alla gett upp om honom.

Om man bortser från de direkta kommentarerna som säger: ”Du är omöjlig” och ”Du kan inte förändras”, så har han länge känt att folk inte gillar honom. Det är som att folk ständigt är arga och misstänksamma mot honom. Till de andra barnen säger de: ”Bli inte som honom”, och så ger de ifrån sig det avfärdande ljudet ’tss’ genom att suga in luft genom tänderna. Det är som att allt han duger till är att vara ett skolboksexempel på en dålig person.

De tror förmodligen att han inte bryr sig om allt som sägs om honom, men sanningen är att han känner sig dålig när han hör hur de talar.

*

Han tar upp en pinne från marken och tiken springer skrämt i väg för att söka skydd i det höga gräset; rädd för att han ska slå henne. Vanligen skulle han göra det, slå eller kasta stenar mot hunden eftersom det är så de hunsas, men inte idag. Han slår i stället pinnen mot marken så att det viner i luften och dammet yr när det träffas av pinnen.

Ibland, slår han de yngre barnen. Han medger att han gör det helt oprovocerat, kanske står de i hans väg när han ska någonstans och då slår han dem hårt i nacken så de börjar gråta och tårar rinner nedför deras smutsiga kinder och lämnar efter sig ett rent streck. En gång frågade något av de äldre barnen varför han slogs, han hade svarat att det var för att göra barnen starka. Så, enligt honom gör han alla en tjänst.

*

Han möter en man som säljer ryggsäckar, sådana som småbarnen har när de ska till skolan. Ryggsäckarna har fyllts med påsar och papper och hänger på mannens utsträcka armar. De hälsar kort på varandra när de möts, sedan fortsätter de i varsin riktning.

Han tänker på sina föräldrar. Tänker på att de förvisso är fattiga, men de borde ju ändå kunna ringa honom ibland, eller? Bara kolla hur han har det liksom, om han mår bra, hur det går i skolan. Ofta känner han sig så ensam.

Tåren överraskar honom. Han är inte ett barn som gråter. Pojkar ska inte gråta. Ändå faller tåren från hans öga och direkt ned på marken när han blundar för att blinka bort det där som bränner bakom ögonen och gör det svårt att se klart.  

*

Han går till fotbollsplanen som ligger på en kulle och därför lätt sluttar. Han får låna ett par shorts och Foppatofflor från några av de andra killarna. Han är bra på fotboll, han springer fort i tofflorna och dribblar och fintar fastän hans syn är så dålig. Generellt skulle han säga att han är bra på sport.

För några år sedan blev han uttagen att representera skolan i de nationella skolspelen, han gjorde bra ifrån sig. Han sprang fort och hade nog kunnat ta sig till final om han hade haft riktiga löparskor som de andra killarna. Den gången var enda gången de hade varit stolta över hans prestationer. Annars är han nätt och jämnt godkänd i skolan. De påstår att han inte kan skriva swahili, hans moderspråk, fastän han är 17 år gammal. Saken är att han hatar, alltså verkligen hatarskolinternatet.

”Men om du inte studerar, vad är alternativet?”, frågar de vuxna retoriskt, ”ska du bli ett gatubarn?”.

Livet som gatupojke är farligt sägs det, särskilt om man ser ut som han, vit fastän han borde vara svart. Ja, han har hört att de dödar människor som han. Ja, han vet att det hänt att de hugger av kroppsdelar med machete och lämnar personen till att förblöda. Men kanske, om man skriker tillräckligt högt och attackerna avbryts så kan man överleva, men utan en eller flera kroppsdelar, det är vad de säger till honom.

*

Bollen flyger över huvuden när en av killarna får till en överraskande fullträff. Själv har han sprungit ut för långt och hinner inte tillbaka till målet för att rädda bollen som går rakt i krysset. Han räddar i alla fall nästa skott och därefter byter han plats med en av utespelarna.

Vissa nyanlända skolelever brukar gråtande ringa och bönfalla sina föräldrar att få byta internatskola: ”jag klarar det inte, pappa, jag kan inte vara här, snälla ta mig härifrån”. Och följande dag kommer nästan alltid föräldrarna för att hämta barnet och aldrig mer återvända.

En dag hade han, tillsammans med två andra tonåringar, bett om att få byta skola, de lovade att de skulle studera och prestera bättre om de bara fick gå på en skola där de inte tvingades hämta vatten, där deras skoluniformer inte blev snodda och där det fanns sittplats för varje student i klassrummen.

På skolinternatet tar de nämligen sönder väskorna där eleverna förvarar sina kläder och tillhörigheter. Om kvällarna, om man lämnar sina sandaler under sängen är de borta nästkommande dag. Han känner till elever som fått täcken snodda medan de sovit. Han har lärt sig att inte tvätta skoluniformen, utan enbart skrubba bort fläckarna med en strumpa för att undvika att något blir snott medan det hänger på tork. Därefter lägger han skoluniformen under madrassen som han delar med två andra killar. Ibland drar eleverna loss stoppning i madrasserna och använder som toapapper.

”Ni vet att det inte går att byta, det är dyrt för då ska ju alla ni byta, vi kan ju inte bara betala för en av er. Ni bara fortsätter att kämpa på, snart är ni klara, det är bara två år kvar”, hade han och de andra tonårspojkarna fått som svar.

*

Nu står solen lågt och ljuset förändras. Det blir varmare och gulare, som om någon håller ett tunt, guldfärgat tygstycke i valvet som skapas mellan jorden och solen. Från buskarna som skiljer fotbollsplanen från fältet där kor och getter betar kommer några kvinnor och barn på ett led. På huvudena bär de pinnar att använda för att göra upp eld till matlagningen. Om en stund, när solen gått ned för dagen, kommer allt att ligga i mörker. Det enda som kommer synas är det bländade ljuset från motorcyklar och bilar på vägen som ligger några hundra meter bort.

Han går över fotbollsplanen, sätter på sig kostymbyxorna ovanpå shortsen och byter Foppatofflorna mot de vita plastskorna. Snart finner han sig själv stå utanför skjulet med plåttak med ett tygstycke som dörr. På väggen står ordet ’Barber’ i röda och blå bokstäver. Kanske är det något i honom som omedvetet vill försöka ställa saker till rätta? Kanske vill han fortfarande bli omtyckt?

Svarta tussar av hans färgade hår syns på jordgolvet. I hans knä ligger den blåa fiskarhatten. Han vet ännu inte att detta för honom stora kliv – att klippa håret självmant för att visa att han imorgon vill åka till skolan – kommer visa sig vara långt från ett tillräckligt stort steg för att folk ska börja tro på honom. I deras ögon är och förblir han en ’troublemaker’, någon som fått alltför många chanser, men som bara misslyckas. Han är pojken som helt enkelt inte kan förändras.