INTERVJU | PEGGY

“Jag brinner för de elever som ingen vill ha eller orkar med”

När jag frågar Peggy, 56, om hon kan tänka sig att ställa upp på en intervju svarar hon: ”jag har hela tiden sagt att jag ställer upp. Så klart jag gör det även nu”.

Och är det något som Peggy verkligen har gjort sedan dagen jag berättade om Martha så är det att ställa upp för henne, barnen och ungdomarna med albinism. Peggy har gett en gåva till alla sex insamlingar; från solkräm och trygga skollov till Navois begravning. Hon berättar att det känns tryggt att ge när hon vet att pengarna går direkt till Martha, utan att försvinna i några mellanhänder på vägen. Dessutom syns resultatet av hennes gåvor på en gång.

Men för mig är en än viktigare faktor till Peggys solidaritet det faktum att hon har en djupt rotad empati som självklart sträcker ut en hand till Martha och barnen i Tanzania, fast hon aldrig träffat dem. Jag tycker att det är beundransvärt men också nästan lite obegripligt – varför känner Peggy så för barnen som bara beskrivs i bildtexterna jag publicerar på Facebook?

Men, när jag frågar Peggy vad hon jobbar med så blir det nästan självklart varför hon tar barnen med albinism under sina vingar; om än på distans.

Sedan 1988 har Peggy startat upp flertal fritidshem inom både ”vanlig” och anpassad grundskola, men landat i det senare och jobbar nu på Påarps anpassade grundskola. Peggy berättar:

”Jag har alltid brunnit för de elever som ingen ”vill ha” eller orkar med. Jag känner att någon måste göra deras röst hörd i skolan och kämpa med dem för en dräglig skolgång. Inom anpassad skola får man både ge av sig själv i massor, men den glädje man får tillbaka är 1000 faldig”.

Det påminner mig om Martha som beskrivit att det skulle kännas som att kasta in barnen i elden om hon skulle sluta bry sig för “vem kommer då ta hand om dem? Jag har aldrig sett någon erbjuda sig att ta hand om något barn med dessa behov”.

Och liksom Peggy vet Martha att frukten av att ha hjälpt och stöttat någon är större än alla dess utmaningar. Kanske är det just Peggys empati med Martha i kombination med Peggys erfarenheter av att vara stödfamilj och fritidspedagog som gör att hon gång på gång ger till barnen med albinism i Tanzania?

I slutet av vårt samtal har jag och Peggy lyft blicken från Martha och barnen i Arusha och tittar på all världens svårigheter; krig, klimatkatastrofer, gängkriminalitet, rasism, mobbning och psykisk ohälsa för att nämna några. Då är det lätt att känna hopplöshet och maktlöshet, men Peggy är fast förvisad om att alla kan göra något - om det är att vara fotbollstränare, bli stödfamilj, skänka pengar eller något helt annat - “men att inte göra något alls är det hemskaste”.